Att svälja Blarney-stenen, Del 1

Det finns ett gammalt irländskt ordspråk, 'att kyssa Blarney-stenen'; en mystisk sten och en populär irländsk attraktion som sägs ge den som kysser den konsten att samtala och smickra. Nåväl, jag vet inte mycket om det, men vad jag vet är att irländarna inte bara kysste den, de sväljande den hel. När de inte pratar, sjunger de; om de inte sjunger, skämtar de; om de inte skämtar, dansar de. Och nej, jag syftar inte på de mytiska små gröna människorna; jag menar de riktiga, levande lokalbefolkningen. En hel högljudd nation som varmt välkomnar oss till sitt ljuvligt gröna och otroligt blöta land.

Men, tyvärr, jag går för snabbt fram. Låt mig återvända till början, där all denna keltiska galenskap först började.

Utsedd av Min guide med den tunga uppgiften att åka bil genom Irland, med inte mycket mer än min älskande fästmö och ett par felaktiga förtroenden, var jag redo för ett äventyr. Men efter att ha sett tillståndet hos Will när han återvände från sin virvelvind-helg i Slovenien, var jag en aning tveksam, för att säga det milt. Satt på ett krigiska uppdrag att slutföra en serie av, ärligt talat, gränslöst pinsamma utmaningar- tack, Min guide - satte Alex och jag av på vår tre dagar långa roadtrip från Shannon till Dublin.

Nu kör vi…

Dag 1: Det är en lång väg från Clare till hit

Medan regnet droppade nerför flygplansfönstret och jag tittade ut på lapptäckena av fält och gårdar nedanför, kunde jag inte låta bli att tänka att Irland såg mycket ut som hemma. Oavsett himmelens skiftningar höll jag dock det enskilda, orubbliga hoppet att solen skulle dyka upp när som helst och lysa upp klustret av mörka moln. Norman, vår Min guide-maskot, förblev hoppfull även han.

Landande med en lätt duns, eller så mjukt som en Aer Lingus flygplan kan tillåta, kom vi till Shannon. Instängd mellan tre självständiga grevskap och hem till Irlands längst flod, är Shannons lägre regioner geografiskt rika på mångfald, från de böljande kullarna i Tipperary till de karga kalkstensslätterna i Burren. Men för nu, åtminstone, hade vi bara våra blickar inställda på ett av dessa keltiska regioner, grevskapet Clare. Ett pittoreskt hav av jadegrönt befolkat av klippiga slottsruiner, robusta stenmurar, ensamma får och betande boskap, ligger grevskapet Clare i hjärtat och själen av sydvästra Irland.

I vår glänsande guldautomobil, tack vare Budget biluthyrning, trampade vi längs de smala landsvägarna på jakt efter vår första aktivitet, Aillwee Cave. Trots vår Tom Toms bästa ansträngningar att föra oss till '1 Bog Road'- antagligen en verklig destination- nådde vi Burrens karga platå i god tid (1 timme 40 minuter, för att vara exakt). Vid det här laget började Alex ansikte se ut som en man med en boaorm kring halsen. Tydligen kommer inget annat än oändliga vägar, kontinuerligt regn och min sång för sällskap att göra det med dig.

Efter att ha kommit tillbaka från sin ensamma mans-depp, kramades vi under mitt paraply och vandrade upp till toppen av kullen för att ta skydd inne i grottkomplexet. Direkt slog det emot oss som en surroundljudsinställning, den låga murringen från skolelever. Mycket likt en svärm av bin surrade dessa högljudda små varelser konstant för att nå sitt gemensamma mål; total förödelse. Efter en mycket lång tjugo-minuters väntan, och när jag började undra vad vi gjorde här, var det äntligen vår tur att gå in i den beryktade Aillwee-grottan. Stort var min överraskning när vi hälsades av en fascinerande Alice i Underlandet-liknande kaninhål, fullt av silverliknande sprickor, mörka grottor, hängande stalaktiter och glänsande stalagmiter. När vår guide berättade historier om grottans ursprung, försökte jag att inte le för mycket medan barnen skrek över det kolsvarta mörkret.

När vi återuppträdde, såg vi mer än lite röriga ut; det fanns helt enkelt ingen tid för att dröja sig kvar, vårt nästa stopp kallade. Känd som en traditionell irländsk musikstad, och besökt av otaliga musiklegender, den vackra kust- och surfstaden Doolin väntade oss. Denna pittoreska kustby kunde inte ha kommit tidigare som regnet vägrade att släppa oss ur sin oförsonliga vattentäcke. Vi trängde oss in i en inbjudande irländsk pub, Gus O’Connor’s, för att ta skydd från den blåsiga regnkanonen. Ärligt talat, en ladugård skulle ha verkat inbjudande vid det här laget, men vi var glada att se att O’Connor’s hade en viss mer dragning. Inuti, präglad av ett varmt kastanjebrunt sken var en klunga av livliga kroppar som klirrade med besticken och pratade med varandra, omedvetna om det utanför. Ta den tid som behövdes för att fylla på med lokala delikatesser, satte jag i mig en Beef and Guinness Stew medan Alex, med sin Guinness i ett fast grepp som en gyllene bägare, sippade på den sirapsfärgade vätskan med stora tallrik-ögon. Eftersom jag inte är mycket av en öldriker själv måste jag säga att jag blev överraskad av dess lätta och rökiga smak; likt en långsamt rostad kaffeböna hade det en rik och uppfriskande smak. Det är inte svårt att säga att vi prövade min smakteori flera gånger under resan. Alex verkade villig att ställa upp.

Nästa på agendan var Klipporna i Moher, en häpnadsväckande vacker geologisk plats med skarpa skiffer- och sandstensklippor, som står mot krossande kustvatten. Tänk Klipporna vid Dover, bara mörkare, mer hotande och kusligt atmosfäriska. Antagligen en inspirationskälla för Tolkiens bästsäljare 'Sagan om ringen', när man stirrar på den branta klippan var det inte svårt att förstå varför. Tajmad till perfektion, när vi nådde toppen av klipporna för att stirra ner i klyftan nedan och på den överhängande tornet, avtog regnet och en dimmig glans svepte över oss. Förutom en kraftfull vindkraft fält som tryckte oss mot den skyddande murens kant, var detta kanske ett av de mest magiska ögonblicken under hela vår resa. Alex var tvungen att förstöra det genom att få mig att återskapa löpningen från ‘Rocky’; pinsamma videor kommer snart…

Tillbaka i vår pålitliga gyllene getaway satte vi av på den en timmes väg till Ennis, grevskapets stad i Clare och vårt tillflykt för natten. När vi passerade oändliga fält och lokala b&bs, när vårt hotell Auburn Lodge äntligen kom i sikte skrek vi båda av glädje. Eller kanske var det bara Alex. För att vara rättvis hade han tillbringat mer tid bakom ratten än någon annanstans. Mitt minne kan ha sviktat när jag nämnde hur mycket av ‘vägen’ vår roadtrip faktiskt skulle innefatta. Oops. Oavsett vad, så var den varma kyrklika fasaden av vårt hotell väl mottagen.

Med kvällen över oss, och lite tid att förlora, hade vår irländska franchisetagare Gerry ordnat så att Alex och jag skulle delta i en medeltida bankett. När jag aldrig tidigare deltagit i en bankett visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men som vår fältexpert som ansvarade för Min guide Irland, litade jag på hans bättre omdöme. Levererade oss till dörrarna till Bunratty Castle- det bästa namnet jag någonsin hört- lämnade Gerry oss i de kompetenta händerna på Shannon Heritage personal. Med visioner om Ratty från ‘Myror i brallan’ som dök upp, vandrade vi längs fästningsväggarna för att nå borgens lyftbro. Precis så givande som Ratty själv, blev vi hälsade av en keltisk säckpipsmusiker som fick oss att gå upp för en snurrande sidotrappa. Från och med där tog natten en vändning mot det bisarra. Långa medeltida kåpor, lootar och harpor, kryddad honungsvin och söt sång, och det var allt innan banketten ens hade börjat! Det som följde senare var en fyrarätters gemensam måltid (inga knivar och gafflar tillåtna), en utsedd ‘herre och dam’ av godset, stökig underhållning och en hel del berusande utsvävningar, varav en del som Min guide helt enkelt inte kommer att stödja. Vi sparar det till bloggen då…..

*Håll utkik efter den andra delen av vår tumultartade roadtrip: köra till Dublin. För att inte göra er besvikna är här bara en försmak av vad som ligger i framtiden: vikingahattar, irländska skämt, Guinness, mat, älvor och folklore; inte dåligt för bara en annan dag på kontoret!